Tappat min tro efter pojkvännens bortgång?
Hej! Under hela mitt 19-, snart 20-åriga, liv har jag trott på ”andar och andra sidan.” Eller på ”spöken” som vissa säkert skulle kalla det. Jag har tidigare sett och upplevt en del. När vi började renovera det 300 år gamla hus vilket vi bor i idag var vi med om att saker flyttade på mig, gestalter som syntes i ögonvrån, gungstolar som gungade av sig själva, en känsla av närvaro osv. Jag har (tänkt) att jag har känt och sett saker även på jobbet (jobbar nu inom äldrevården), hemma hos vänner osv. Har träffat ett medium vid något enstaka tillfälle, och hon sa mycket som stämde både om mig och om huset vi bor i. Jag har varit ÖVERTYGAD. 100 % säker på att det ”finns något.” Jag har tidigare förlorat min farfar, mormor och äldre släktingar som har betytt mycket för mig. Jag har varit säker på att de har levt vidare på andra sidan, samt funnits vid min sida när jag har behövt dem, och kunnat komma för att hälsa på. Men så, för en månad sedan, så gick min älskade pojkvän plötsligt bort, bara 20 år gammal. Sedan dess känns det som att jag har börjat tvivla, eller till och med tappat min tro på andra sidan. Jag vill så gärna att han ska leva vidare någon annanstans, att han ska ha träffat på sin avlidne pappa, och att han ska kunna komma och hälsa på mig. Jag skulle fullkomligt gå sönder om han bara var ”helt borta.” Men varför ger han mig inga tecken på att han finns med mig? Varför visar han inte bara, på något sätt som skulle göra mig helt övertygad och som inte skulle kunna förklaras på annat sätt, att han är närvarande? Jag är så förvirrad och vet inte längre vad jag ska tro :( Och självklart är saknaden mitt i detta enorm.
![[GIKmio]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Beklagar din pojkväns bortgång. Sorg och smärta är något som alla upplever. För en del avtar den med tiden, för andra finns den kvar längre. Kanske för alltid. Midsommar 2006 dog min pappa. Sommaren och hösten det året kändes det som något fanns intill mig. Det kändes som någon ledde mig fram i livet som stöd. Sedan framåt vintern försvann allt. Det kändes som det var min far som var närvarande en tid efteråt och kände att nu fixade jag det. En märklig men samtidigt en trygg upplevelse och känsla..
Det är inte alltid de som gått över kan meddela sig på ett sätt som vi önskar. Särskilt inte om det var en hastig och oväntad död. Då kanske själen inte riktigt har förstått vad som hänt, och då kan det ta tid innan den gör det.
Dessutom kan det vara så att när vi sörjer riktigt mycket så kan vi blockera vår möjlighet att upptäcka de kontaktförsök som görs. Det är väldigt sällan de sker "med pukor och trumpeter", om du förstår vad jag menar. Istället brukar det vara små små tecken som vi kanske knappt lägger märke till. Ofta kan det vara genom en fågel eller kanske en fjäril som beter sig lite annorlunda än vanligt.
Så ge det lite tid, även om det känns väldigt svårt nu. Kanske du plötsligt en dag känner en svag doft som du förknippar med din pojkvän, eller känner en närvaro. De flesta får inte några konkreta bevis likt dem du önskar, men oftast känner man inom sig att det var den avlidne som var på besök. Precis som GIKmio berättar om sin far.
¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ