Haha, jag satt just och tänkte på en tråd om Gud (att det finns "olika") beroende på trosuppfattning - och så fanns den här helt plötsligt 👍

Ja, jag hade det nog en uppväxt som du, att man fick höra att man dör för att sedan komma till himlen. Jag tror också att jag fick höra en del om änglar (inget andligt sådant) men det var väl mest via böcker.

Jag blev "vuxen" ganska tidigt, eller det var nog jag själv som tyckte så, haha, men jag började ha kul tidigt, om man säger så 🤐 Sen fick jag barn som tjugoåring och började fundera på det här med livet, i och med min överbeskyddande roll som mamma. Inget andligt än.

Vid tjugofemårs-åldern började jag, tillsammans med en vän, drömma liknande drömmar. Eller jag drömde sådant hon var med om. Urläskigt. Jag vet också att hon var intresserad av "mörkare" ting, lite mer ritualer och dylikt. Och jag då som mörkrädd och rädd för spöken. Ingen vidare kombination.

Vi spelade också ett "spel". Ett spel där man skulle skriva frågor på små lappar och sedan hålla dem över en tänt ljus (som sedan skulle brinna ut av sig självt). Flera av dessa saker slog in, vilka inte ens handlade om oss. Det var också läskigt.

Sen fortsatte det här. Jag trodde att spöken fanns men visste inte så mycket mer. 

När jag sedan träffade min sambo (för sju år sedan) som ABSOLUT inte trodde på något sådant här, där vi båda kände oss obekväma i den lägenhet vi bodde i då, började jag fundera på vad allt det här handlade om egentligen.

Jag besökte ett medium, en kvinna jag hade blivit tipsad om och jag var inte lite skeptisk. "Vad ska jag göra där, egentligen" Men ja, jag visste inte vad jag skulle göra åt min rädsla och alla saker jag upplevde. Det var lika bra att gå dit.

Kvinnan talade om saker som INGEN annan visste, jag blev lite förvånad, men behöll min spepticism. Jag tackade för besöket och hade sjutusen miljoner tankar i huvudet. Och efter det började jag att läsa böcker, som sedan ledde till övningar, både på mig själv och andra. 

Ja på den vägen är det 🙂

Hur jag blev som jag blev? Jag höll på att säga att jag är född sådan. Jag minns inte själv när det började. Mamma säger att jag var väldigt liten. Det började nog med farfar (han dog innan jag föddes). Han var min vän när jag var liten. Efter det rullade allt bara på. Mamma var/är väldigt öppen för den delen av mig. Hon har aldrig tvivlat på vad jag kan, snarare uppmuntrat mig. Jag själv har alltid försökt dölja allt. Man skrämmer iväg vänner om man pratar om spöken..:) För mig är det lite som en pinsam sjukdom. Jag hittade hit, till iFokus, när jag letade efter flera med samma "sjukdom". För att få råd, stöd och hjälp. Jag var mer förvirrad och inne i mitt innan jag hittade hit. Det har fått mig att öppna ögonen. Åt båda hållen. Jag är väldigt mycket mer tvivlande nu och mindre blåögd.

Som materialist är det liksom inte så mycket att komma fram till.

#3 Säg inte det. Dels kan vissa nå den världsbilden genom regelrätt utbildning, och det är väl en av de tuffaste vägarna till insikter man kan tänka sig.

I mitt eget fall så har jag ägnat väldigt mycket tid åt att reflektera över hur saker är och över hur jag vill att de ska vara. Självklart är det svårt att sammanfatta allt i ett enda inlägg. Men om jag var tvungen att göra det ändå skulle jag bara använda två vackra ord: sekulär humanism 🙂.

När jag läser rubriken (igen) så vet jag inte om jag har svarat under rätt tråd 🤐 Min världsbild, ja det var kanske inte riktigt det jag skrev om. 

Det är ingen världsbild, utan kanske mer om hur och varför jag är där jag idag.

Jo, Fjäril, jag tycker nog att du beskriver hur du kom fram till din världsbild. Jag är inte så intresserad av exakt hur var och en ser på världen inklusive vad som sker när någon dör, jag vill veta vad som ledde fram till världsbilden 🙂

👍

#4, Jonas,

Den svåra biten är att göra sig av med alla vanföreställningar och fördomar. Det är ett arbete för en livstid.

Var med om en UKU och undrade vad som hände 😮 ..det var långt innan det fanns på kartan..det är inget man bara borstar av sig och går vidare med utan det väcker ju en fundering över vad livet är…el så var det för mig…

kortfattat är jag född med föreställningen att livet är oändligt och aldrig kan ta slut. En ateistisk uppfostran kunde inte utrota min barnatro och jag tror inte att nånting annat kan göra det heller.

Det är som en känsla eller ett minne som inte går att sudda ut och det har inget alls med logik att göra.

#9

jag vet Astell. jag har gjort några resor också och då blir det ännu mera omöjligt att stoppa tillbaka anden i flaskan 🙂

Känner igen mig i det Nefer skriver, har liknande erfarenheter. Jag växte upp i ett vanligt "Svensson"-hem men som barn ville jag gå i kyrkan och har under uppväxten fortsatt med det. Är från början uppväxt i Svenska Kyrkan och min världsbild var väl som Nefer beskriver om att allt tar slut och skäggig gubbe som väntar. Under ungdomen sökte jag mig vidare in i frikyrkan och levde i den världen många år. Var rätt extrem. För snart 6 år sedan flyttade vi in i ett äldre hus och det hände saker som jag inte kan förklara som gjorde att jag under åren vi bott här förstått att det finns saker vi inte kan förklara utan bara får gilla läget med att de finns men kan inte förklaras. Kan säga att jag har försökt förklara och rationellt hitta förklaringar. För några år sedan var jag med om en kris i mitt liv, det var som att allt jag trott på med Gud och Jesus bara föll i sär och helt plötsligt fanns en stor stjärnklar himmel istället för den lilla skokartong med små små hål som lät lite ljus sippra in. Det var en sådan befrielse, att slippa tvivlet på om Guds kärlek gällde även mig, om jag dög eller ej. Jag kan inte säga att jag tror på allt som vi "påfåglar/ andligt troende" ( ber om ursäkt ifall jag använt ord som är olämpliga, men vad ska vi kalla oss?;)) pratar om. Endel är rent mumbo jumbo om ni frågar mig men annat kan jag inte förklara, har bara mina egna upplevelser att gå på och tror det jag själv upplevt.

Jag kan inte minnas att Gud, religion, livet efter detta eller liknande någonsin berördes i mitt barndomshem. I byn var de flesta filadelfianer, men jag kan inte minnas att det talades religion för det. Några gånger var vi syskon på Filadelfias barn- och ungdomsmöte, men föräldrarna påstår att jag, vid pass 5 år gammal, kom hem och indignerat klagade på att de påstod att Jesus var alla goda gåvors givare och sedan delade ut tablettaskar i vederbörandes namn. Jag tyckte tydligen att det var lite väl blatant 😉.

När jag började skolan förutsattes det liksom att alla barnen hade något slags tillrättalagd Barnens Bibel-religion med sig hemifrån. Det lästes högt ut Barnens Bibel i klassen och lågstadieläraren anförtrodde på ett föräldramöte min mamma att hon alltid raskade över de "andra" världsreligionerna så fort som möjligt så inte barnen skulle ta till sig något olämpligt. Men vid det laget var bibelberättelserna orubbligen förpassade till sagans och kulturhistoriens värld för mig.

Min världsbild har jag kokat ihop själv av saker jag sett, hört, läst och tänkt. Jag vill gärna tro på skrymt och övernaturligheter, för livet blir roligare då. Samtidigt är jag det pragmatiskaste som oftast möjligt går utan skor. Livet är kanske evigt, men jag hoppas innerligt att mitt liv inte är det.

Min familj är ateister, men jag växte ändå upp med föreställningen att gubben i molnet och den återuppståndne sonen var det man skulle tro på. Men jag kunde inte köpa den kristna eller mina föräldrars, tyckte jag, sterila världsbild.

Jag trodde på reinkarnation tidigt och fick genom hypnos uppleva tidigare liv. Jag har alltid haft väldigt livlig fantasi och gärna velat tro på spöken, andar, reinkarnation osv. Däremot var jag aldrig övertygad, inte ens efter att ha sett ett spöke själv. Jag sysslade mycket med min egen form av häxkraft och tillbad mina egna arketyper, men jag började långsamt se magi som ett sätt att bryta sina egna mönster och ge sig själv styrka, tur och inspiration snarare än att få hjälp från övernaturliga krafter.

I alla fall kom spiken i kistan för min tro på det övernaturliga när min pojkvän la Richard Dawkins "The God Delusion" i min hand. Jag sträckläste den och fick helt plötsligt förklaring på varför jag alltid tvekat och argument till varför det inte kan finnas nån högre kraft.

Jag blev nu bekväm i att kalla mig själv ateist, om än en nyfiken ateist som fortfarande har en överaktiv fantasi. Teorier om reinkarnation har nu blivit olika funderingar kring parallella universum och kvantumfysik, och jag behåller en sorts hobbytro på det övernaturliga för att det gör världen lite mer färgglad.

Jag är också praktiserande buddhist, då jag och buddhismen har en hel del gemensamt. Att tillhöra en non-teistisk religion passar perfekt, för nu kan jag praktisera utan att tro och jobba med min egen upplysning utan att blanda in övernaturligt i det hela. Jag kommer nog alltid tro att det inte finns någon eller något övernaturligt som kan hjälpa oss, utan att vi själva är ansvariga för vårt eget öde.

Nyfikenhet och ett stort intresse för filosofi, men att säga att jag skulle ha någon beständig enhetlig världsbild är att ta i, och skulle framför allt varit väldigt tråkigt.

#4 Hur förhåller sig sekulär humanism till post-humanism och liknande idéer?

#15 En skillnad är att sekulär humanism är ett användbart och tydligt begrepp 😉.

"Posthumanism" har minst två definitioner som jag känner till. Den som är lite skojig (vet inte om det är den du menar) är den som också brukar kallas för transhumanism. En del ganska roliga ideér, den jag är mest bekant med är den "teknoligiska singulariteten". 

Men jag kan inte svara på hur det förhåller sig till sekulär humanism. Transhumanism är kanske en riktning inom humanismen. 

Annars går väl det mesta om sekulär humanism att läsa på WP:
http://en.wikipedia.org/wiki/Secular_humanism

Jag är sekulär transhumanist.

Sekulär blev jag efter en tids sökande, och är väl det till jag sökt klart. Vilket förmodligen kommer bli för alltid i och med att andevärlden är skygg för skeptiker. 😎

Transhumanist på grund av att jag gillar människor, men ser att vi som art lider i onödan. Vi skulle kunna bli av med så många av våra problem genom exempelvis genmodifiering (modifiera bort genetiska sjukdomar t.ex.) och tekniska lösningar.

#16 Ja, det kanske var en omöjlig fråga att svara på. Post-hum. kan väl närmast ses som ett paraplybegrepp inkluderande exempelvis transhumanistiska tankar.

Det jag egentligen tänkte på är mer övergripande ställningstagande inom post-hum som den starka kritiken av antroprocentrism och någon form av mänskligt universellt förnuft, eller själ för den delen. Aja, jag ska vara en duktig flicka och läsa själv på wikipedia så kanske jag kan skapa mig en uppfattning om saken.

Jag är (lite passivt) transhumanist främst för att jag är väldigt progressivt lagd - motsatsen till konservativ.

Jag tog bort alla "tramsinlägg" och svar på dem.

Jag kan inte se vad som var trams från början, när tramset började.

Jag är uppväxt bland folk som ivrigt trodde på allt från astrologi till reinkarnation, tarot, spöken, andar och "out of body"-erfarenheter m.m. Detta togs för något självklart ungefär tills jag hamnade i puberteten och kunde börja ifrågasätta vuxna som auktoriteter på sanning. 

Efter allmänt funderade kom jag sen fram till att jag inte kunde komma fram till att något av det borde "fungera" rent logiskt så slutade jag tro på det och blev den jag är nu.