En stor och svår fråga. Generellt sett tycker jag att folk får tro vad de vill, men det finns ju den andra sidan av myntet. Du tror vad du vill, och jag tror vad jag vill. Då måste vi respektera varandra och inte håna varandras tro eller försöka "frälsa" varandra. En sund och lugn diskussion är alltid bra, för det kan ge båda parter nya infallsvinklar - under förutsättning att diskussionen verkligen förs av personer som är öppna att lyssna, inte bara pracka på den andra sina egna åsikter medan de egna öronen är stängda. 

Jag har flera gånger på andra sajter öppet sagt att jag är skeptisk. Det är jag. Men när jag verkligen ser och upplever saker själv, då är jag också öppen för att ta in det nya i min egen världsbild. Och det har jag gjort otaliga gånger. Jag var skeptisk mot internet. Det dröjde väldigt länge innan en dator kom in i mitt hem, och sen ännu en tid innan jag tog steget ut på internet. Men jag såg att det faktiskt kan vara bra också, och nu arbetar jag till och med hemifrån över internet sen några år tillbaka. Jag har varit skeptisk till andra saker också. Till exempel småfolk. Det är ju bara sagor, eller hur? Ja, det var jag övertygad om, för jag hade ju aldrig sett några. Ända tills jag köpte mitt hus och träffade dem här. När jag har sett dem, hört deras förslag angående min trädgård och fått hjälp av dem kan jag ju knappast fortsätta påstå att de inte finns. Andra får gärna tro att de inte finns, men de kan inte övertyga mig om att de inte finns.

I övrigt har jag inställningen att jag varken behöver förklara eller försvara något för någon, men känner jag för det kan jag alltid diskutera med öppensinnade personer. 🙂

Det finns säkert olika sätt att se detta på, att man faktiskt kan vara andligt troende (eller troende/intresserad överlag) och skeptisk.

Jag kan bli förskräckt ibland nästan när man läser och tar del av saker andra berättar. Glömmer man att leva som människa? Eller lever man i fantasin?

Jag tycker det är rätt så enkelt, alla får tro vad de vill, men så fort de påstår att de VET saker så kan man förvänta sig belägg för det innan man accepterar det som en vedertagen sanning. Det är precis så vetenskapen arbetar (fast då i större skala såklart).

Många människor är oförmögna att inse att bara för att man upplevt ett fenomen så behöver detta inte vara av paranormal natur. Och samma personer inser oftast inte heller att man inte är så bra på att analysera sig själv och sin egen upplevelse objektivt. Tyvärr är det också rätt vanligt i den gruppen att de ser alla ifrågasättanden som påhopp.

För mig går den klara distinktionen mellan när man säger att man tror (vilket alltid är ok, alla får tro precis vad de vill) och när man säger sig veta eller säger sig inneha paranormala krafter. I det senare fallet får man ALLTID räkna med att bli ifrågasatt, särskilt om man hellre anordnar gruppseanser i Säffle när man pratar om smutsiga kalsonger än revolutionerar vårt kunnande genom att knipa Randis miljon.

Men givetvis skall man alltid vara saklig när man ifrågasätter någon, spela på bollen och inte på spelaren. Det finns puckon i alla läger, och även om jag överlag tycker att skeptiker som grupp beter sig mycket mer civiliserat och anständigt än paranormalister som grupp så finns det tyvärr undantag där också. Man skall aldrig ha som mål att håna andra människor, och särskilt inte de som har en uppriktig tro på något. Att däremot göra livet väldigt jobbigt (alltså genom att ifrågasätta och avslöja, inte genom att trakassera) de som bedrar folk har jag inga som helst problem med. Randi har gjort stora insatser där genom att avslöja charlataner under en lång tid, och jag har aldrig begripit varför paranormalister är så sura på honom. De om några borde ju vara tacksamma för att han skakar lössen ur madrassen. Han är också ett föredöme när det gäller bemötande mot de som väljer att testa sina förmågor, alltid artig och respektfull. För de som faktiskt gjort testet har säkert också trott att de haft genuina krafter, och det finns inget skäl att vara nedlåtande mot dem.

Håller väl med i stora drag här. Alla får tro vad de vill, så länge deras tro inte inkräktar på ngn annans (svårt att förklara begripligt, men religion är ett bra område. Du får tro på vad du vill, men du får inte tala om för mig vad jag skall tro på).

Eller om en person tror på ngt som kan skada andra, då måste man väl säga ifrån eller tycka till. Ev anmäla sådant också.

Jag har lärt mig på ngn kurs att rak kommunikation alltid är bra, men min erfarenhet säger mig att det enbart funkar om bägge parter förstår det. Att man inte bör angripa ngn utan alltid säga "jag tror", "jag upplever att" osv. Men det är svårt. Och det är väl därför som vi har så svårt med vår kommunikation, vi har olika erfarenheter med oss som påverkar vårt sätt att kommunicera.

Det finns många bra exempel på detta inom t ex reklambranschen, där företag A vill förmedla budskap B, men jag som mottagare läser det budskapet som C vilket företaget då inte förstår och tycker att det är fel på mig som mottagare, inte deras sätt att föra fram budskap B.

Om man inte når fram med det man vill säga, bör man nog försöka säga det på andra sätt. 

Sorry, långt svar, säkerligen en del off-topic. Ber om ursäkt för det.

För att spinna vidare på ru4real så tycker jag att det finns många områden där religion och tro fått breda ut sig mer än vad som är rimligt, exempelvis icke medicinsk motiverad omskärelse av barn. Exakt var gränsen går för vad en förälder ska få utsätta sina barn för bör man alltid diskutera, personligen tycker jag att tvinga sina barn att vara med på söndagsskola och gudstjänster ändå är ok, att karva bort förhud är det inte. Andra har säkert andra måttstockar, men min poäng är att man inte ska få använda sin egen övertygelse på ett sätt som kan skada andra, även om det är barn man är ansvarig för. Och när det händer så tycker jag att det är helt rätt av samhället att kraftfullt ta avstånd och förhindra detta, något som ibland beskrivs som förföljelse av personers tro (vilket jag inte alls håller med om att det är).

Jag tycker alltså att det inte är OT även om det börjar närma sig utkanten, för det handlar ju om samma grundfråga, var börjar och slutar den egna integriteten?

#6

för det handlar ju om samma grundfråga, var börjar och slutar den egna integriteten?

Nej denna tråd handlar om ifrågasättande/integritet

Det borde inte vara svårare än att man skiljer på sak och person och det gäller både avsändaren och mottagaren.

Jag antar att du menar muntligt, för annars är det givetvis helt rätt att ifrågasätta precis hur mycket som helst. Frågan är istället vad som är OK att säga till någon, hur mycket man kan berätta om sin inställning för andra. 

Det beror jättemycket på den man pratar med. Vissa människor tål inte alls att höra att man ifrågasätter vad de sagt. Andra människor uppskattar det varenda gång. 

Och integritet? Jag kan inte se att det någonsin handlar om integritet? Vad menas? 

Det är ju till exempel sällan väl mottaget att lägga sig i en annan människas privatliv, oavsett om det är kritik eller uppmuntran. Det är ju fullt omöjligt för allt utom de allra bästa vänner att kommentera varandras sexliv helt oinbjudet till exempel, eller till och med om de frivilligt berättar. Möjligtvis kan ett "you go girl!" alltid funka, men annars är det sällan något att någon annan lägger sig i.

#7

Jag ser inte riktigt din poäng, maggan. Jag tycker nog att jag lagt fram konkreta exempel för mina argument. Att tro kan man alltid göra, men att låta sin egen tro rättfärdiga att man kränker exempelvis sitt barns integritet (vilket jag tycker att en omskärelse är) är att gå över gränsen.

Och att ifrågasätta och vilja se belägg för påståenden är aldrig integritetskränkande, det är sunt förnuft. Ingen har såvitt jag vet någonsin klarat av att visa upp något paranormalt fenomen under riktiga kontrollerade dubbelblinda tester, därför ser jag alla skäl i världen att ifrågasätta de som säger sig ha sådana krafter. Det är inte samma sak som att jag klampar in på din rätt att tro på dem eller i förlängningen din integritet.

#9

Min åsikt är att du är OT. Nuff said!

Det beror väl också på hur ifrågasättandet uttrycker sig. Om jag säger till någon att "Jag tror att själen lever vidare efter döden, kan meddela sig med oss och kan återfödas." Och möts av ett ifrågasättande:"Du är ju för fan dum i hela huvudet. Kan du bevisa det? Varför har du inte tagit hem Randis mille?" Då tycker jag mig ha en viss rätt att känna mig kränkt och i viss mån berövad min rätt att uttrycka min tro.

Att inte kunna eller vilja styrka sina egna påståenden tycker jag är ett obehagligt beteende. Det är lite "för att jag säger det" eller "så är det bara". 

Sådana påståenden kan man strunta i. Om inte ens människan som faktiskt tycker på ett visst sätt kan förklara varför det är en bra idé att tycka så kan det inte vara en speciellt välmotiverad åsikt. 

Frågor som "Varför tycker du det?" eller "Varför säger du så?" eller "Vad ger dig det intrycket?" eller "Hur kom du till den slutsatsen?" är alltid nästan alltid relevanta. De är nästan vad ordet "relevant" betyder: "betydelsefull, viktig, som hör till saken"

#10

Det har framgått med all önskvärd tydlighet att du tycker det. Till skillnad från dig har jag däremot försökt argumentera med konkreta belägg. När en troende blir ifrågasatt så är frågan var den personliga integriteten kränks, när en troende utsätter andra i sin närhet för effekterna av sin tro så är det också en fråga om var den personliga integriteten börjar och slutar, både för vad man kan göra mot andra och vad man utsätts för. Hela tankesätten är länkade i att de handlar om respekt för andra människor och var gränserna går.

#11

Håller helt och hållet med dig i det du säger. Så där ska man aldrig bemöta någon som tror på något. Att däremot fråga en person med påstådda paranormala förmågor varför de inte plockat hem Randis miljon (utan att lägga till förolämpningen att de är dumma i huvudet) är däremot helt ok.

#12

Ryggdunk!

Dessutom konkretiseras det hela när man exempelvis ifrågasätter det rationella i att religiösa tillåts pyssla med omskärelse av sina barn. Då blir man ofta nerpackad i samma påse som skeptiker som ifrågasätter det rationella i att tro på Terry Evans. Så jag vill hävda att mekanismerna och principerna är klart inom trådens ämne.

#14

okej ser din poäng efter att ha läst #0 några ggr till.

Om man verkligen vill kränka någon så antyder man att någon är en dålig förälder, det vet alla som har barn att det är det känsligaste som finns.

Av det skälet har jag alltid hållit truten när det ska göras hål i små flickebarns öron. okej jag brukar mumla något om nickelallergier och att mina ungar fick vänta tills de blev vuxna nog att själv ta beslutet…

#15, Maggan,

Precis! Det exemplet tänkte jag också på, även om jag istället valde att gå på sexsspåret. Men äsch, det hänger ju ihop. :) Väldigt privata, personliga frågor, och frågor som skulle kunna antyda att man är dålig på något som är väldigt viktigt att vara bra på, är det väldigt svårt att ifrågasätta.

Titta bara på hur omöjligt det är att försöka argumentera emot omskärelse av småbarn!

(…om de är pojkar, alltså.)

#16

Titta bara på hur omöjligt det är att försöka argumentera emot omskärelse av småbarn!

Är det? jag vet inte jag har aldrig provat. Men det beror väl på att det är en religiös sedvänja som egentligen inte ställer till med någon skada, om det görs rätt.

#17

Jo visst! kvinnlig omskärelse är ju heeeeeeeeelt ok?

Sen VARFÖR tycker du att stympning är ok bara för att det för det mesta drabbar män?

#13

Tja, med C L:s försök i minnet så är väl det ingen lätt resa.

#17, Maggan,

Tack för ett perfekt exempel.

#18

Jo visst! kvinnlig omskärelse är ju heeeeeeeeelt ok?

sa jag det?

Sen VARFÖR tycker du att stympning är ok bara för att det för det mesta drabbar män?

Att skära bort en liten skinnflik är väl knappast stympning. Det är ju inga vitala delar som avlägsnas liksom.

Jo, det är det.

För min del får folk säga sig både "tro" och "veta" saker utan att jag för den sakens skull avkräver dem på bevis.
Däremot innebär det inte med automatik att jag håller med.

Det skulle kunna låta såhär:
"Intressant aspekt, jag respekterar din tro och din inre vetskap, jag hör och lyssnar på det du säger men i den här frågan är vi inte helt överens då jag inte håller med dig då det inte överensstämmer med min verklighet. Jag tror och tycker såhär i det påstående eller fråga du tar upp".

Ganska vanligt är att oliktänkande ändå är, eller tror sig vara, överens om en punkt:
"Ifrågasätt/angrip sak och inte person"
Men frågan är om man egentligen är så överens?
Jag tror nämligen inte att man lägger samma värdering i vad som är sak och person, det skär sig direkt, innan man ens hunnit passera Gå.

#18 

Du skrev att omskärelse citat: inte ställer till med någon skada, om det görs rätt…..

Du kan lägga upp dig så att nån läkare i bästa fall får kapa bort all hud som skyddar din, ja du förstår vad….

Det är ju bara en skinnflik…

Kvinnlig omskärelse är ju bra lite skinn som kapas i det flesta fall…

#23, Hellas,

Varför är det svårt att skilja på? Hur skulle värderingen kunna skilja sig, menar du? 

Ett sätt jag kan förstå att någon skulle ta miste på kritik av sak och kritik av person, är om någon tror att all kritik av deras åsikter "egentligen beror på" att personen som kritiserar är "ute efter" denne som person. 

Eller om någon tycker att de egna åsikterna är "heliga".

Det där ordet, "helig", det kan ställa till en väldig röra. Det betyder ungefär att just den åsikten inte får kritiseras eller ifrågasättas, som i termen "helig ko".

Det är otroligt förminskande att prata om andras kön som en liten skinnbit. Det finns hundratusentals nervändar i nästan varje del av könet och att skära bort dem är att permanent för all framtid förhindra den personen från att känna på det sätt som de annars hade gjort. 

Det kan vara hur "ofarligt" som helst, det gör det inte till någons rättighet att utsätta andra för det - barn eller vuxna. Vuxna kan välja själva, barn kan inte göra det.

Ersätt med tanken ingreppet mot en intim piercing eller tatuering, som båda är mycket mindre farliga eller omfattande än vad omskärelse är, och fundera över hur ni skulle reagera på en "religiös tradition" som tatuerar och piercar bebisars förhud för att det skall vara så.

Nu får ni nog reda ut det här, eller sluta diskutera könsorgan.

Opponerar mig bara mot påståendet av mAGGaN om att omskärelse inte är en"stor sak"….

Sen om jag får vara lite motvalls, har nästan inte alla ett könsorgan?

Det är ett perfekt exempel på något som "inte får" ifrågasättas, eftersom all kritik egentligen innebär att man anklagas för att göra något mycket dåligt.

Eftersom det är det.

#18

kvinnlig omskärelse är förenat med livsfara när det görs på det traditionella sättet med rostiga rakblad. De som överlever svävar i livsfara nästa gång när de ska föda sina barn och däremellan har de inget vidare sexliv.

Det är helt galet att jämföra kvinnlig och manlig omskärelse.

#23 Hellas

Nu tänker jag angripa det du skriver.

Det du skriver ser, enligt mig, ut som något som liknar ett s.k. postmodernistiskt tänkande.
Jag tänker närmast på "[…] inte överensstämmer med min verklighet. […]", som om det skulle finnas flera verkligheter. 

Jag tror att det många gånger är där någonstans det kan "skära sig". Alltså det där med synen på verklighet.
För vissa är verkligheten objektiv och för andra är den subjektiv. Det krävs, enligt mig, en hel del för att få dessa två totalt olika synsätt att samarbeta.

#28

Jo det har vi. Men en könsdiskussion är inte lämplig här.

#30

Nu är du bara ovetande…

Kan du inte bättre än att jämföra manlig omskärelse i sjukhusmiljö med en misshandel av småtjejer  med rakblad i en lerhydda?

Snacka om att flytta målstolparna..

#30, Maggan,

Varför jämföra med rostiga rakblad? När du pratade om manlig omskärelse sa du att det "inte ställer till med någon skada, om det görs rätt." Varför säga så när du pratar om småpojkar, och prata om rostiga rakblad när du pratar om småflickor?

Jag skall inte gå in på vad "görs rätt" betyder i fallet omskärelse på småpojkar, eftersom det här är avsett att vara en familjevänlig sajt. 

Det vore helt galet att säga att alla typer av könsstympning är exakt likadana, men det är inte galet att beskriva stympningarna på två skalor som kan samexistera:

1. Dels är de fel på grund av det rent fysiska skärandet i någon annans kropp, med allt vad det innebär av minskad känsel, helt onödiga risker för infektioner och oväntade skador och framtida risker i vuxenlivet.

2. Dels är de fel på grund av övergreppet mot en annan människas vilja, med allt vad det innebär för religionsfrihet och övergreppet mot kroppslig integritet. 

Manlig omskärelse görs oftast bara på ett sätt, genom att ta bort förhuden. Kvinnlig omskärelse förekommer i tre eller fyra primära varianter av olika omfattning. Men till skillnad från manlig omskärelse finns det nästan ingen civiliserad människa som skulle kunna tänka sig att försvara någon av varianterna av kvinnlig omskärelse.

Bland annat på grund av denna särbehandling behöver även pojkar och män feminism. Om män och kvinnor behandlas som verkliga jämlikar skulle ingen få för sig att det ena var rätt och riktigt och det andra alltid var helt förkastligt, även när ingreppen är jämförbara i omfattning och risk.

#33

jag har sagt mitt i detta ärende.

#32, Fjäril,

Det är ett otäckt ämne, men det hade kunnat handla om att skära av någons lillfinger eller örsnibb och det hade varit samma diskussion. Tyvärr är detta inte exempel ur verkligheten. Det handlar inte om kön, det handlar inte om sex, det handlar om övergrepp och hur långt ifrågasättande får gå för att skydda någons integritet, och samtidigt anfalla någon annans.

Faktum är att jag inte kan komma på ett bättre exempel: När stympningen diskuteras så kommer de som försvarar den att påstå att det kränker deras integritet att ifrågasätta traditionen, samtidigt som kritiken värnar barnens integritet. 

Man kan inte alltid göra alla glada. Ibland måste man välja.

#36,

Ja, diskussionen i sig är det inget fel på (eller det beror ju på hur man ser det), men ett köns-uttalande leder till att nästa fortsätter, och fortsätter. Det kan bli en helt annan historia då :)

Då får man väl moderera innan det spårar ur i anklagelser. :)

(Lycka till, jag avundas inte!)

#25 När jag började arbeta som Medarbetare på Övernaturligt (tror det var 2007 eller 2008) så sa jag att det var otroligt svårt att moderera på andliga forum.
Jag insåg direkt att alla var så "känsliga", det kunde smälla till utan att man egentligen förstod vad som hände.

Jag har funderat många år på varför det egentligen är på det viset.
Idag har jag en, förvisso egen högst ovetenskaplig enkel teori, men ändå så känns det som en förklaring.

Som troende lever man i och med sin tro, det är inte bara någonting man "tror" utan det är en extrem verklighet det är inte en "sakfråga" för en troende som en skeptiker, kanske ibland med rätta, kallar det för.

Det blir enormt frustrerande, det förstår jag, för en skeptiker som ser allt glasklart på det de kallar för sakfråga, när en troende reagerar extremt negativt men med allra största säkerhet så handlar det då om att den troende INTE ser det som en sakfråga utan ett rejält övertramp inpå bara skinnet.
Det spelar då ingen roll att skeptikern försöker tala om att det är SAK som diskuteras, inte person, därför att man har från början inte varit överens om vad SAK och PERSON egentligen står för.
Det finns inga fastställda spelregler helt enkelt.

Det här är ganska vanligt mellan troende också då det kommer till att börja diskutera detaljfrågor inom olika områden och det är inte helt ovanligt att man behöver backa några steg och först komma överens om spelreglerna så att man vet vad man egentligen pratar om.

De flesta troende skriver ur ett känsloperspektiv medan en skeptiker (tror jag) skriver mer ur en förnuftigt synvinkel.
Självklart krockar det då om man inte från början har gjort upp spelreglerna.

Kanske har jag fel, inte vet jag men någonstans i ledet, väldigt tidigt inträffar någonting som gör att trevliga diskussioner havererar.

#33

Typiskt *** *** beteende, när argumenten tryter så flyr man tråden med en lam ursäkt..

#39

Hellas,

Det var mycket bra skrivet det där. Det förtjänar en egen tråd tycker jag. Här försvinner det i "mängden". Men det gör du om du vill 🙂

#39, Hellas,

Du beskriver det jag skulle kalla för "helig". Men hur helig och viktig åsikten ändå är, så är det en åsikt och inte en person. 

Du säger till exempel att "det är inte bara någonting man "tror" utan det är en extrem verklighet" och redan där hittar vi något väldigt viktigt: När troende säger "tror" så är det inte samma ord som "jag tror att jag har mjölk hemma", utan det betyder något helt annat. Så inte nog med att de tror vad de tror jättemycket och att det är jätteviktigt, när de säger "tror" betyder till och med det något helt annat.

Det du beskriver är förmodligen helt rätt. När man är känslig och blir upprörd är det svårt att inte ta kritik personlig - även när kritiken inte var riktad mot någon person. Antagonismen kommer som ett brev på posten, man känner sig angripen, man svarar som om man vore angripen och då har man plötsligt faktiskt angripit någon annan, som inte ens visste om att de "angripit" någon.

Det blir en väldigt snabb nedåtgående spiral. Bara genom att moderera på iFokus har jag sett sådana saker hända inom loppet av ett par minuter:

"Jag tror att det är min morfar som pratar med mig"

_"Är du helt säker på det? Du kanske glömde radion på?"
_

_"Håll tyst! Du vet inget om min morfar! Han älskade mig!"
_

"Du kan inte säga till mig att vara tyst, jag bara frågade faktiskt!"

…och vips är alla förolämpade samtidigt.

#40

Eller så har man sagt sitt och inte har något mer att bidra med. Eller så försvann intresset.

Inga "typiska" kommentarer om hur andra "typiskt" beter sig, är du snäll.

#31 

Jag tror att det många gånger är där någonstans det kan "skära sig". Alltså det där med synen på verklighet. För vissa är verkligheten objektiv och för andra är den subjektiv. Det krävs, enligt mig, en hel del för att få dessa två totalt olika synsätt att samarbeta.

Det är nog så jag kanske menar, du lyckades bara uttrycka det på ett lite bättre sätt.

Det finns en verklighet men kan upplevas både objektivt och subjektivt. Frågan är, vad är egentligen rätt eller kan det vara så att ingen av dem är varken rätt eller fel. När bägge parter på ett uppriktigt och ärligt sätt förstått detta så kan även ett samarbete uppstå där oanade möjligheter finns?

#35, det där tycker jag är en lam ursäkt. Antingen har man inget mer att säga, och då gör man inte det, eller så har man det, och gör det.

Att kläcka ur sig "nu har jag sagt mitt" känns så "tramsigt", i mina ögon.

Och jämförelsen med att det görs i en lerhydda kontra ett högmodernt sjukhus är som att jämföra äpplen med bananer. Att man gör det i en hydda beror till största delen på att det är där man lever. Att man gör det på sjukhus är väl av samma orsaker, man har helt enkelt tillgång till dem.

Men grundfrågan kvarstår, man förgriper sig på en person som inte kan säga till om de vill vara med om det eller inte. Att peka på att små tjejer har hål i öronen är haltande (även om jag personligen tycker det är fel och dumt och dessutom j*vligt onödigt), men utan komplikationer kan ett öronhål växa igen. Försök det med stympade könsdelar.

Sorry fjäril, men sådana här diskussioner måste du nog få låta ha sin plats. Och barn/minderåriga läser iaf inte. Och om de gör det, så får väl vi föräldrar/vuxna förklara vad vi pratar om. Men ingen har ju sagt ngt "olämpligt" eller så.

#45

"det där tycker jag är en lam ursäkt. Antingen har man inget mer att säga, och då gör man inte det, eller så har man det, och gör det.

Att kläcka ur sig "nu har jag sagt mitt" känns så "tramsigt", i mina ögon."

Vi är olika som individer, en del slutar diskutera, andra meddelar det.

"Sorry fjäril, men sådana här diskussioner måste du nog få låta ha sin plats. Och barn/minderåriga läser iaf inte. Och om de gör det, så får väl vi föräldrar/vuxna förklara vad vi pratar om. Men ingen har ju sagt ngt "olämpligt" eller så."

Det finns en ny tråd nu, vilket är bättre :)

Tanken är att barn och minderåriga skall kunna läsa här. Det finns flera användare som är barn och som deltar på andra delar av iFokus och det finns inga "stängsel" som förhindrar dem från att komma hit. Därför har vi till exempel regler mot svordomar, oavsett vad man kan ha för personlig åsikt om effekten av svordomar på barn. :)

Fast nu har jag ju inte skrivit ngt som jag inte skulle låta mina egna barn se… 

Men jag hoppar gärna över till den andra/nya tråden. :)

#45

Tack för att du till skillnad från många andra här tycker att jag i alla fall inte har helt fel!

#49

Jag kan förstå om det är trist att en diskussion slutar - men det är bättre att fråga varför, eller säga att det är trist, istället för att uttrycka sig så där, om vad som är typiskt. Det är inte inbjudande.

Eftersom jag var den som drog upp omskärelse som exempel så vill jag bara förtydliga ett par saker.

- Jag skulle aldrig drömma om att i praktiken jämföra manlig och kvinnlig omskärelse. Även om jag tycker att det är principiellt lika illa så är det givetvis inte så i praktiken. Precis som en stukad fot inte går att jämföra med cancer, bägge är dåliga men det är helt olika nivåer på effekterna.

- Även manlig omskärelse, korrekt utförd och utan biverkningar får konsekvenser, den mest uppenbara är nedsatt känsel i ollonet. Inte direkt något jag skulle kalla helt harmlöst.

För övrigt tycker jag att den efterföljande debatten om just omskärelse illustrerar min poäng rätt så väl, att det är ett ämne som är svårt att närma sig utan att folk känner och tycker en massa och att det riskerar att bli dålig stämning ganska omgående. På så vis borde jag väl vara ganska nöjd.

#51 Så omskärelse är i princip lika men manlig är ändå en baggis?

Du har inte hört talas om dom fått halva O**o*et kapat av en inkompetent  "kapare" ?

padragan skiljer på princip och praktik, och det håller jag helt med om.

Däremot håller jag inte med om att den här sidodiskussionen är padragans fel - jag är helt övertygad om att det var jag som började med det! :)

#52

Nej, du har fel. Piotrr har tolkat mig helt korrekt.