Jag tror att vi människor har en naturlig, inbyggd förmåga att känna empati med andra. En del kan t.o.m. känna andras smärta.
(Medan en del verkar vara mer eller mindre i avsaknad av empati.)
Enligt artikeln nedan har 30 % en extra väl utbyggd förmåga till inlevelse med andra. När det går över till rent besvärande stark inlevelse kallas det vid en term: somatic contagion.
Kvinnan i artikeln känner bokstavligen när någon annan upplever smärta. Hon känner smärtan i sin egen kropp, men kan genom att titta bort bemästra den. Att se hemska filmer när någon far illa, är inte att tänka på.
Hon föddes med den här förmågan, men den kan också läras in under livets gång.
Genom att studera hennes hjärnvägar hoppas forskarna lära sig mer om hennes ovanligt starka förmåga och på det sättet också indirekt mer om hjärnans smärtvägar över huvud taget.
Vad tror ni? Har ni känt någon annans smärta någon gång? På nära håll, av era närmaste? På alla? På avstånd?
Eller är det omöjligt? En avvikelse eller nästan sjukdom?
"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen
Jag tror spegelneuronerna spelar en stor roll.
Naturen, evolutionen, har helt enkelt utrustat oss med redskap för att underlätta ett socialt sampel och för bättre överlevnad. Och så får vi säkert trevligare under tiden. 🙂
Några exempel ur wiki-artikeln:
Mer om spegelneuroner från Läkartidningen:
http://ww2.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/10018/LKT0832s2193_2195.pdf
Kvinnan i artikeln i #0 kanske har en extrem uppsättning spegelneuroner eller så har hon av naturen väldigt väl utvecklade kopplingar för sina smärtvägar, eller annan orsak, en naturens variant helt enkelt.
"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen
För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...
Kom igång på några minuter. Gratis förstås!
Ja, det kan man göra, det gör vi hela tiden när vi lever oss in i saker, när vi tittar på en pinsam video, när vi ser någon annans skador, när vi umgås med en vän som mår dåligt, när vi läser en spännande bok om en karaktär vi identifierar oss med, och så vidare.
Men vi kan inte göra det utan att ha kontakt. Det är tankeläsning, men inte på avstånd. Inte utan interaktion.
/ Per
Sajtvärd för Skepticism