Etikettdagens
Läst 1558 ggr
Fjäril
2013-08-19, 20:27

Är du en person som lyssnar?

Jag satt och funderade på det idag, hur är jag själv "är jag en person som lyssnar på andra människor"? Jag skulle nog vilja säga JA, men sen beror det helt på vad det handlar om.

Att nå fram till mig gör man nog bäst via text, som här på iFokus, man är ju tvungen att läsa hela texten (😛), fast å andra sidan har vi ju det här med tolkningar "vad tyckte jag att du skrev" eller "läser jag det du skriver". I alla fall.

Jag lyssnar gärna på andra människor men babblar nog på jag också. Det är något jag ska bli bättre på, att vara tyst! Jag hävdar mig inte eller måste vara bäst, som en föredetta arbetskamrat till mig gjorde. Vad man än berättade så hade han gjort just det där tusen gånger bättre, och med helt andra resultat. Vem orkar lyssna på sådant? 😴

Är det viktigt att alltid lyssna och vara tyst eller är det okej att berätta om saker man har gjort själv (även om det inte handlar om att man har gjort något bättre)?

För mig är också "tiga guld". Jag ser upp till personer som inte måste "ja men vet du, jag har också, jag kan också" även om jag vet att de också kan och har gjort de där sakerna, utan helt enkelt unnar någon annan att vara "duktig" också.

Sajtvärd på Övernaturligt

Ljuskristallen
2013-08-20, 07:21
#1

Kloka tankar du delar med dig av Fjäril och som yngre var jag nog den som gärna behövde berätta men numera är jag i stort förbi det stadiet och kan istället uppleva det jobbigt och undra hur andra tar det om det jag berättar något.

Har liksom fått något motbjudande på äldre dagar så jag är nog hellre tyst numer än i behov av att berätta och kan istället känna mig dum om jag tar plats med jaget som kan eller har gjort.Svårt att förklara men det bästa vore ju om man både kan lyssna och dela med sig.

Samma sak inom det andliga förr ville jag bara glatt dela med mig men absolut inte för att jag behövde hävda mig utan av ren vänlighet och har haft olika hemsidor genom åren men av nån anledning så kändes det inte bra så jag la ner dom för det blev liksom mer viktigt att inom mig veta men behovet av att dela med mig det dör mer och mer ut.

Även på i fokus känner jag samma och vet inte hur många inlägg jag plockat bort eller ändrat för jag vill inte uppfattas som skryt.

Lyssna på andra har jag alltid kunnat men som yngre vart ivrig att även få säga mitt. Idag är jag väl för gammal kan jag tro och i skrivande stund stör jag mig på hur många jag det blev bara i det här inlägget ☺️😃

Bra fråga du tar upp, något för oss alla att tänka på 🌺

Hm vilken bra tankenöt du bjuder på, sitter och velar om jag ska publicera eller inte för behöver jag verkligen säga det här eller ska jag bara släppa och låta bli. Bra fråga du tar upp den får en verkligen att tänka till så jag publicerar det i alla fall 😎

Fjäril
2013-08-20, 10:03
#2

#1

Det du skriver om att vara ivrig att berätta om sitt eget stämmer nog in på de flesta, alla berättar inte om sitt eget för att hävda sig eller vara "duktiga", utan man deltar nog helt enkelt bara 🙂 Det är ju också trist att prata med någon som nickar utan att säga något 🎧

Jag tror jag lyssnar på andra, mina vänner ringer mig i alla fall när de behöver råd, däremot är jag ingen "gulligull" som håller med, utan jag säger som jag tycker. Jag menar, man söker väl råd för att få ett ärligt sådant? 😎

Sajtvärd på Övernaturligt

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

[FrökenSamsa]
2013-08-20, 21:24
#3

Jag fick rollen som Lyssnerskan redan när jag var liten och har jobbat jättemycket på att bli bättre på att prata mer om mig själv. (det går jättebra i skrift, svårare vid ett fikabord. ) Problemet är att jag har blivit  så omtyckt  och bekräftad som Lyssnerska vilket i sin tur har programmerat min hjärna lite galet: när jag lyssnat, frågat, bekräftat andra  har jag mått bra och känt  mig trygg. Att prata  om mig själv har känts fel och otryggt.

Terapi och ännu mer terapi har hjälpt mig en bra bit på väg. Det roliga är att jag, nu när jag inte längre får panik av att ta lite plats, har börjat omvärdera min egen personlighet.   Har alltid trott att jag var en introvert, blyg och lågmäld person. Nu inser jag att  mitt sanna  jag är en riktig partytyp.. nä…inte riktigt…men nästan.

Upp till toppen